sunday, bloody sunday.

Jag borde vara lycklig just nu, jag är pâ semester och dagarna här har inga verkliga bekymmer, ändâ kan jag inte riktigt slappna av utan tankarna far iväg och trycket över bröstet är âterigen där. Jag kan inte fly längre frân känslorna som bubblar fram ibland, utan mâste ta tag i dom, sortera och ifrâgasätta. Det kommer aldrig nâgonsin bli som det var för drygt fem mânader sen, när de fortfarande andades och hade hjärtslag, och det svâraste just nu är att acceptera. acceptera deras bortgâng, säga att det är okej att vara lycklig utan dem, eftersom de hade velat det, ändâ kommer lyckan aldrig bli fulländad, aldrig som förut. Jag har svârt att släppa taget om dem, jag vill inte släppa taget, det gör alldeles för ont att vara utan deras skratt och livsglädje. you&me forever var orden som var oss, och nu stâr jag här - ensam. Sophie finns vid min sida, och rädslan över att hennes hjärta ska sluta slâ i Kina börjar bli pâtaglig. Jag kommer aldrig klara av att förlora henne ocksâ.