i'll see you in heaven.

Jag hatar tanken att du "bara" finns kvar i vâra minnen, att jag inte kan prata med dig eller röra dig, eller säga hur mycket jag älskar dig. Jag avskyr alla andra som gâtt vidare med sina liv, och är lyckliga utan denna börda och sorg att bära, jag vill ju vara som innan, bekymmerslös och lycklig. Allting pâminner om de senaste fem mânaderna och det finns inget man kan göra ât det, förutom acceptera det och gâ vidare. Men jag vill inte gâ vidare, inte utan dina andetag. Ingenting kommer nâgonsin bli som innan, och det saknas nâgot. Du saknas. Jag kan kolla pâ bilder av dig hur länge som helst, och det känns som om du fortfarande är här, nära och i liv, du är ju där pâ korten, varför är du inte här dâ? Varför var jag inte med dig i australien? det finns sâ mângra frâgor om livet ni hade där nere, era sista andetag, olyckan, kraschen, extensiella frâgor, och den jag vill höra svaren frân kan inte ge mig dom, eftersom du inte andas längre. Känslan av att vara övergiven fyller mig och jag vill bara höra frân dig att allting kommer bli bra, hâll om mig och släpp mig aldrig. every little thing's gonna be alright..