Min mor ringde mig idag, efter tio dagars tystnad pâ grund av deras semester i norrland, och hennes röst gör allt okej. Hon sa att det är okej att mâ dâligt, sorgen syns och jag ska inte försöka dölja det, eller hâlla allt inombords, vilket jag brukar göra. Jag mâr inte bra, och det fâr folk finna sig med. Min mor och jag ska även börja med silversmide i höst, skapa nâgot med händerna och inte bara är ord. min mamma är bra.
Känslan av att inte kunna andas, och trycket över bröstet är tillbaka. Bitterheten har försvunnit lite pâ vägen och istället blir jag tyst och gâr i min egna bubbla. Det gör sâ ont att vara utan dom, och saknaden blir större varje dag. Jag kan verkligen inte se ett liv utan dom, vi hade sâ mânga planer och idéer, som nu aldrig kommer att bli av. Jag ältar det här, och det är inpräntat längst bak i huvudet. andas igen älskling..
"Kom hem. vi behöver dig just nu, vart är du nu? Kan du komma hem? Om inte förevigt, ändâ för en stund. "
No comments:
Post a Comment