Dagarna här flyter ihop lite, vill säga att man gör ungefär samma saker varje dag. Men det är väl sâ en semester ska vara, och jag njuter av solen sâ gott det gâr, tills det blir för varmt och jag ger upp för att hitta svalka och skugga nâgonstans i närheten. Jag försöker inbilla mig själv att alla kalorier som jag stoppar i mig genom ost, choklad och kex försvinner i poolen, bra tänkt!
Igâr fick jag besök av en vän, som försiktig smög sig pâ frâgan om Nya Zeeland, olyckan och allt som hör till. (han träffade Tessi förra sommaren, när hon gav mig ett besök i frankrike) Efter att ha fâtt sina svar, blev han helt plötsligt obekväm och undvek ögonkontakt och visste inte ritkigt vad han skulle säga. Jag kan förstâ honom, det är ett känsligt ämne, och jag blir likgiltig när jag berättar om det, som om det inte rörde mig och mina närmaste. Igâr var det även fem mânader sen olyckan hände, och min kusin försökte förgäves att fâ mig att le, men jag var i min egna lilla värld, och till slut förstod han vinken och gav upp.
Grejen som räddade dagen var brors samtal - tack Ben!
Jag tar smâ steg, men i rätt riktning.
No comments:
Post a Comment