she was my north, my south, my east and west.

tankarna börjar snurra runt nu, och känslan av att behöva förlora någon som betyder så oändligt mycket är återigen närvarande. Jag borde inte börja tänka i dom banorna än, sophie är fortfarande kvar i Sverige, men tanken finns fortfarande inpräntad, 'vem det än gäller som åker - kommer dom aldrig hem igen.'

känslan av att psykisk smärta blir fysisk är alltid där, även om man visar en fasad av vad som döljs inombords. Man har på något sätt gått vidare, men ändå inte. Man ältar det fortfarande, fast på ett smidigare sätt. Man är bitter på livet som togs ifrån en, på folk som är lyckliga och ovetandes, på den som bestämde att deras hjärtan skulle sluta slå den 28e februari. Det är fortfarande overkligt, man väntar fortfarande på att dom ska komma hem snart, och berätta om deras äventyr på andra sidan jordklotet.