falling slowly..

Mina känslor är i kaos just nu, och jag vet inte vad jag ska göra av allting. En del av mig vill fly och aldrig se mig om, en annan vill stanna, lägga mig ner pâ marken och ge upp, och den tredje delen vill mâ bra nu, som om det aldrig hänt nâgot sâ smärtsamt, och kunna känna lycka. Jag hatar folk som pratar om döden, som om dom visste nâgot om den, som om dom visste hur ont det gör när ens hjärta vill sluta slâ och man inte vill mer. Folk som pratar om döden som om dom pratade om vädret, sâ lättsamt och lätt att ta pâ. Jag hatar tanken att en person vill begâ självmord och deras hjärtan fortfarande slâr, när mina flickor ville inget annat än leva, och livet är inget annat än orättvist. Man gâr igenom alla dessa faser, för att sen kanske mâ okej, men med ett enormt tomrum inombords, som ingen nâgonsin kan fylla helt och hâllet. Jag hatar när folk säger att dom förstâr hur det känns, när dom inte har en susning. De kanske kan föreställa sig hur det är att fortsätta leva utan sina älskade men man kan aldrig förstâ om man inte har varit i den sitsen själv. Jag längtar hem till tryggheten, till tröstande famnar och ord som värmer. Djupa, besvärande andetag och ögonen fylls med târar och jag försöker kämpa emot. Bilden av deras kroppar i kistorna är inpräntad, att se dom ligga där, och se att dom egentligen inte är där längre, deras bröstkorg höjs inte upp och ner, skrubbsâr och nâgra brutna ben, medan deras insida är trasig och kunde inte lagas, ögon som aldrig kommer öppna sig igen. jag förstâr inte..