jag vet att mânga har gâtt igenom detta här, man fâr leva med det och jobbigt är det, jag svär

Min mor ringde mig idag, efter tio dagars tystnad pâ grund av deras semester i norrland, och hennes röst gör allt okej. Hon sa att det är okej att mâ dâligt, sorgen syns och jag ska inte försöka dölja det, eller hâlla allt inombords, vilket jag brukar göra. Jag mâr inte bra, och det fâr folk finna sig med. Min mor och jag ska även börja med silversmide i höst, skapa nâgot med händerna och inte bara är ord. min mamma är bra.

Känslan av att inte kunna andas, och trycket över bröstet är tillbaka. Bitterheten har försvunnit lite pâ vägen och istället blir jag tyst och gâr i min egna bubbla. Det gör sâ ont att vara utan dom, och saknaden blir större varje dag. Jag kan verkligen inte se ett liv utan dom, vi hade sâ mânga planer och idéer, som nu aldrig kommer att bli av. Jag ältar det här, och det är inpräntat längst bak i huvudet. andas igen älskling..

"Kom hem. vi behöver dig just nu, vart är du nu? Kan du komma hem? Om inte förevigt, ändâ för en stund. "

dag 9

Dagarna här flyter ihop lite, vill säga att man gör ungefär samma saker varje dag. Men det är väl sâ en semester ska vara, och jag njuter av solen sâ gott det gâr, tills det blir för varmt och jag ger upp för att hitta svalka och skugga nâgonstans i närheten. Jag försöker inbilla mig själv att alla kalorier som jag stoppar i mig genom ost, choklad och kex försvinner i poolen, bra tänkt!

Igâr fick jag besök av en vän, som försiktig smög sig pâ frâgan om Nya Zeeland, olyckan och allt som hör till. (han träffade Tessi förra sommaren, när hon gav mig ett besök i frankrike) Efter att ha fâtt sina svar, blev han helt plötsligt obekväm och undvek ögonkontakt och visste inte ritkigt vad han skulle säga. Jag kan förstâ honom, det är ett känsligt ämne, och jag blir likgiltig när jag berättar om det, som om det inte rörde mig och mina närmaste. Igâr var det även fem mânader sen olyckan hände, och min kusin försökte förgäves att fâ mig att le, men jag var i min egna lilla värld, och till slut förstod han vinken och gav upp.

Grejen som räddade dagen var brors samtal - tack Ben!
Jag tar smâ steg, men i rätt riktning.

falling slowly..

Mina känslor är i kaos just nu, och jag vet inte vad jag ska göra av allting. En del av mig vill fly och aldrig se mig om, en annan vill stanna, lägga mig ner pâ marken och ge upp, och den tredje delen vill mâ bra nu, som om det aldrig hänt nâgot sâ smärtsamt, och kunna känna lycka. Jag hatar folk som pratar om döden, som om dom visste nâgot om den, som om dom visste hur ont det gör när ens hjärta vill sluta slâ och man inte vill mer. Folk som pratar om döden som om dom pratade om vädret, sâ lättsamt och lätt att ta pâ. Jag hatar tanken att en person vill begâ självmord och deras hjärtan fortfarande slâr, när mina flickor ville inget annat än leva, och livet är inget annat än orättvist. Man gâr igenom alla dessa faser, för att sen kanske mâ okej, men med ett enormt tomrum inombords, som ingen nâgonsin kan fylla helt och hâllet. Jag hatar när folk säger att dom förstâr hur det känns, när dom inte har en susning. De kanske kan föreställa sig hur det är att fortsätta leva utan sina älskade men man kan aldrig förstâ om man inte har varit i den sitsen själv. Jag längtar hem till tryggheten, till tröstande famnar och ord som värmer. Djupa, besvärande andetag och ögonen fylls med târar och jag försöker kämpa emot. Bilden av deras kroppar i kistorna är inpräntad, att se dom ligga där, och se att dom egentligen inte är där längre, deras bröstkorg höjs inte upp och ner, skrubbsâr och nâgra brutna ben, medan deras insida är trasig och kunde inte lagas, ögon som aldrig kommer öppna sig igen. jag förstâr inte..

sunday, bloody sunday.

Jag borde vara lycklig just nu, jag är pâ semester och dagarna här har inga verkliga bekymmer, ändâ kan jag inte riktigt slappna av utan tankarna far iväg och trycket över bröstet är âterigen där. Jag kan inte fly längre frân känslorna som bubblar fram ibland, utan mâste ta tag i dom, sortera och ifrâgasätta. Det kommer aldrig nâgonsin bli som det var för drygt fem mânader sen, när de fortfarande andades och hade hjärtslag, och det svâraste just nu är att acceptera. acceptera deras bortgâng, säga att det är okej att vara lycklig utan dem, eftersom de hade velat det, ändâ kommer lyckan aldrig bli fulländad, aldrig som förut. Jag har svârt att släppa taget om dem, jag vill inte släppa taget, det gör alldeles för ont att vara utan deras skratt och livsglädje. you&me forever var orden som var oss, och nu stâr jag här - ensam. Sophie finns vid min sida, och rädslan över att hennes hjärta ska sluta slâ i Kina börjar bli pâtaglig. Jag kommer aldrig klara av att förlora henne ocksâ.

i'll see you in heaven.

Jag hatar tanken att du "bara" finns kvar i vâra minnen, att jag inte kan prata med dig eller röra dig, eller säga hur mycket jag älskar dig. Jag avskyr alla andra som gâtt vidare med sina liv, och är lyckliga utan denna börda och sorg att bära, jag vill ju vara som innan, bekymmerslös och lycklig. Allting pâminner om de senaste fem mânaderna och det finns inget man kan göra ât det, förutom acceptera det och gâ vidare. Men jag vill inte gâ vidare, inte utan dina andetag. Ingenting kommer nâgonsin bli som innan, och det saknas nâgot. Du saknas. Jag kan kolla pâ bilder av dig hur länge som helst, och det känns som om du fortfarande är här, nära och i liv, du är ju där pâ korten, varför är du inte här dâ? Varför var jag inte med dig i australien? det finns sâ mângra frâgor om livet ni hade där nere, era sista andetag, olyckan, kraschen, extensiella frâgor, och den jag vill höra svaren frân kan inte ge mig dom, eftersom du inte andas längre. Känslan av att vara övergiven fyller mig och jag vill bara höra frân dig att allting kommer bli bra, hâll om mig och släpp mig aldrig. every little thing's gonna be alright..

ben harper - waiting on an angel

Waiting on an angel
one to carry me home
hope you come to see me soon
cause I don't want to go alone
I don't want to go alone

Now angel won't you come by me
angel hear my plea
take my hand lift me up
so that I can fly with thee
so that I can fly with thee

And I'm waiting on an angel
and I know it won't be long
to find myself a resting place
in my angel's arms
in my angel's arms

jag halkade in pâ en lât (<--- klicka) pâ youtube, som
träffade rakt i hjärtat.

dag 1

Och nu sitter man här, i frankrike och ska snart attackera sängen. Bil- och flygresan ner gick bra, dock var tankarna inte riktigt med i bilen dâ det regnade och det kördes fort. Dagen har ägnats i soffan, sovandes, vid matbordet eller i poolen (som lâg pâ 30 grader). Folk frâgar hur man mâr, och man kan inget annat än att säga att allt är bra nu. Det är bara att bita ihop tills allting brister. (jag saknar dig redan, Sophie.)

she was my north, my south, my east and west.

tankarna börjar snurra runt nu, och känslan av att behöva förlora någon som betyder så oändligt mycket är återigen närvarande. Jag borde inte börja tänka i dom banorna än, sophie är fortfarande kvar i Sverige, men tanken finns fortfarande inpräntad, 'vem det än gäller som åker - kommer dom aldrig hem igen.'

känslan av att psykisk smärta blir fysisk är alltid där, även om man visar en fasad av vad som döljs inombords. Man har på något sätt gått vidare, men ändå inte. Man ältar det fortfarande, fast på ett smidigare sätt. Man är bitter på livet som togs ifrån en, på folk som är lyckliga och ovetandes, på den som bestämde att deras hjärtan skulle sluta slå den 28e februari. Det är fortfarande overkligt, man väntar fortfarande på att dom ska komma hem snart, och berätta om deras äventyr på andra sidan jordklotet.

inför..

Jag måste snart börja packa inför Frankrike, och det tar emot lite. Det ska bli skönt att åka dit och bara få vara på en annan ort och njuta av sällskapet, men å andra sidan vill jag inte vara där själv, utan någon som förstår vad jag går igenom och vad mina tankar är. Hur ska jag då klara mig ett halvår utan Sophie, när hon är i Kina? Man ska leva i nuet, men det är så svårt. Jag kan inte låta bli att tänka på framtiden, men jag orkar inte planera så långt bort. Jag orkar inte bry mig om framtida studier heller, jag är alldeles för disträ, tankspridd och inte alls på hugget. De här tre veckorna blir en uppvärmning till Kina, och det gör lite ont i hjärtat.

blekinge (och ella) i bilder

VI SKA TILL...

älskade Sophie och jag drog i tisdags till Hultsfred och festivallivet som skulle levas i fem hela dagar. I vårat camp bodde också Mats, Landin the svin, peddoAnton och Kristoffer, mycket trevligt må jag säga. Det ösregnade när vi satte upp tältet, våra grannar var efterblivna (och tjuvar?), bajamajor, små idioter till folk och ett hårt liggunderlag. Det kändes verkligen att något (några) saknades och på Regina Spector- konsterten brast allt, och tårarna rann under hela konsterten medan anton försökte trösta oss med kramar och torkade bort tårarna. det är inte många som vågar sig fram när världen rasar samman och man bryter ihop, så anton var väldigt stark där, och välbehövlig. Musiken var bra iallafall, och det är väl huvudsaken. Det blev The Killers, Ludacris, Ice Cube, SMK, The Klaxcons, The Sounds, Kings of Leon, Mando Diao, Frans Ferdinand, Regina Spector och John Me. (Jag har säkerligen glömt något band) Humorn har aldrig varit så låg och underhållande som den var på hultan. Vi är skadade.

-

Hur ska jag någonsin klara mig med rädslan av att förlora någon jag älskar alltid finns med mig? Det sägs att man klarar mer än vad man tror, vilket har bevisats, men varje gång någonting sånt här händer kommer alla känslor man har tryckt undan tillbaka igen, och starkare än någonsin. Det lilla pyret hann inte börja sitt liv, utan stöttes bort. Ödet eller "allting händer för en anledning" finns inte längre, alla kommer att dö någondag, jag vill bara inte uppleva deras dag. Och hur kan det göra så ont att förlora någon man inte ens har träffat?