there's nothing left to say.

Igår träffade jag på en gammal klasskompis till mig som jag inte har träffat sen studenten, vill säga två år. Denna person var aldrig omtyckt i klassen, och det har inte ändrats. "Jag har hört att det har hänt lite tråkiga saker" var hans inledning för att sen berätta om sin "bästa vän som bor i ukraina, som blev påkörd och dog i oktober, men det blir bättre."
Efter en hel dag på stan, springades hit och dit och tatuering och nu att få detta slängt i ansiktet. Det blir inte bättre, utan det känns som om man inte slutar att falla. Världen förlorade sin mening den 28e februari, och det kommer aldrig någonsin bli som det var innan. Jag kommer aldrig att känna mig hel igen utan jag har förlorat min identitet. En del av mig dog med dom.