icke, sa nicke..

Idag hade jag sista akupunkturen, känns bra ändå, och det har gett lite resultat, så det har inte varit för intet.

Jag trodde det skulle bli lättare när begravningarna och allt är över, men det stämmer verkligen inte. Nu sitter man här själv med sin saknad och sorg, och ingenting kan göra det bättre, utan man får leva med att man aldrig ska få se dom igen, mina blonda yrväder som gjorde mig hel. Nicke har föreslagit promenad och att vi ska till kyrkogården ett antal gånger, men jag har varje gång sagt nej eftersom det tar emot. Men ikväll tänkte jag träffa honom och åka upp till kyrkogården. Men nu känner jag paniken stiga inombords..