4 månader, älskling.

Jag finner inga ord. Hur ska jag kunna sätta ord på vad livet är utan Dig, älskling? Det har gått fyra månader nu, och det har varit de längsta fyra månaderna i mitt liv, men ändå känns det som om det hände igår. Jag har gått igenom detta i en dimma och mitt minne sviker mig. Jag fasar inför livet nu, jag vill inte gå igenom det ensam (utandig). Mitt givna val är inte så givet längre - ta inget gör givet? Jag vill inte acceptera att du inte finns längre, jag vill inte gå vidare utan dig, jag vill bara inte. Du lovade mig minst 20 år till tillsammans, och nu har jag verkligen förlorat dig. Jag har blivit elak och bitter, men det är mitt sätt att hantera den grymma verkligheten. Jag vill inte visa den sidan av mig som vill bryta ihop och somna in och aldrig vakna igen, så jag visar en fasad. Ingen kommer någonsin kunna fylla det tomrum som nu äger rum inom mig, ingen kan någonsin betyda så mycket som Du gjorde, och göra mig så lycklig och bekymmerfri som Du gjorde. Jag vill inte skriva i imperfekt, hjärtat. Du är fortfarande så levande, din röst och skratt bubblar inom mig och jag ser dig komma springandes emot mig. "känn på mitt hjärta, känn hur hårt det slår". Vi kommer att träffas igen, jag måste tro det för att kunna gå upp varje morgon och för att fungera någorlunda bra. jag längtar efter den dagen. Inga ord kan förklara hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Saknaden blir bara värre och mitt hjärta brister varje gång jag kommer på att du inte är i australien längre, jag har ju sett dig i din kista, utan hjärtslag. Jag vet att du inte valde att lämna mig, men ändå känner jag mig så grymt övergiven och ensam. Jag ska försöka andas, och leva igen, tills vi syns igen. Jag älskar dig så otroligt mycket.