"Genom smärtan"

Idag var en nervös och förväntansfull dag, men även smärtsam, både fysiskt och psykiskt. Sophie och jag begav oss till stora staden, till Via Dolorosa. Det skulle tatueras och jag var rädd och nervös. Rädd för smärtan och vad denna tatuering innebär. Tatueraren frågade efter ett tag vem som var "far apart" och jag svarade snällt, och sen blev han tyst. Det gjorde inte så ont, det var bara att tänka på vad man har gått igenom det senaste tre månaderna och det här var inget i jämförelse. Nu sitter den där, och jag trodde att den skulle ändra på något. Men den gör ingenting, den sitter bara där och påminner om vad jag har förlorat. (jag ångrar den dock inte, utan jag är väldigt glad att jag orkade och vågade göra den, och den betyder så oerhört mycket)