icke, sa nicke..

Idag hade jag sista akupunkturen, känns bra ändå, och det har gett lite resultat, så det har inte varit för intet.

Jag trodde det skulle bli lättare när begravningarna och allt är över, men det stämmer verkligen inte. Nu sitter man här själv med sin saknad och sorg, och ingenting kan göra det bättre, utan man får leva med att man aldrig ska få se dom igen, mina blonda yrväder som gjorde mig hel. Nicke har föreslagit promenad och att vi ska till kyrkogården ett antal gånger, men jag har varje gång sagt nej eftersom det tar emot. Men ikväll tänkte jag träffa honom och åka upp till kyrkogården. Men nu känner jag paniken stiga inombords..

4 månader, älskling.

Jag finner inga ord. Hur ska jag kunna sätta ord på vad livet är utan Dig, älskling? Det har gått fyra månader nu, och det har varit de längsta fyra månaderna i mitt liv, men ändå känns det som om det hände igår. Jag har gått igenom detta i en dimma och mitt minne sviker mig. Jag fasar inför livet nu, jag vill inte gå igenom det ensam (utandig). Mitt givna val är inte så givet längre - ta inget gör givet? Jag vill inte acceptera att du inte finns längre, jag vill inte gå vidare utan dig, jag vill bara inte. Du lovade mig minst 20 år till tillsammans, och nu har jag verkligen förlorat dig. Jag har blivit elak och bitter, men det är mitt sätt att hantera den grymma verkligheten. Jag vill inte visa den sidan av mig som vill bryta ihop och somna in och aldrig vakna igen, så jag visar en fasad. Ingen kommer någonsin kunna fylla det tomrum som nu äger rum inom mig, ingen kan någonsin betyda så mycket som Du gjorde, och göra mig så lycklig och bekymmerfri som Du gjorde. Jag vill inte skriva i imperfekt, hjärtat. Du är fortfarande så levande, din röst och skratt bubblar inom mig och jag ser dig komma springandes emot mig. "känn på mitt hjärta, känn hur hårt det slår". Vi kommer att träffas igen, jag måste tro det för att kunna gå upp varje morgon och för att fungera någorlunda bra. jag längtar efter den dagen. Inga ord kan förklara hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Saknaden blir bara värre och mitt hjärta brister varje gång jag kommer på att du inte är i australien längre, jag har ju sett dig i din kista, utan hjärtslag. Jag vet att du inte valde att lämna mig, men ändå känner jag mig så grymt övergiven och ensam. Jag ska försöka andas, och leva igen, tills vi syns igen. Jag älskar dig så otroligt mycket.

such a beautiful disaster..

Jag har aldrig förstått mig på svenska traditioner, som midsommar och julafton. Båda har lika äcklig mat och man ska fira, men fira vad?

På midsommar var vi i Barnarp och hos sofie. Väldigt trevligt med mat, musik och spel och allt detta i gott sällskap. Vi drog sedan vidare till Dalvik, där någon av sofies bekanta hade "fest". Hela kvällen förstördes av en idiot och hans okänsliga kommentar: "Jo, jag vet att hon är död, men det får du stå ut med!"
Jag fick även höra att jag är en väldigt bitter, elak, ond och ironiska människa, som tur är hade jag sophie x2 och emma vid min sida. Kvällen räddades av flickorna och ett visst telefonsamtal. (tack)

Jag har även blivit en hurtbulle som tycker om att springa. Hur hände detta?!

"you'll be ok, you'll be fine, but what about me?"

Dom kände ingen smärta, sägs det. Dom har det bra där dom är nu. Dom enda som lider är vi som är kvar, som måste leva med detta livet ut, denna smärta och saknad som dom lämnade efter sig.

for nothing now can never gone to any good.

Jag trodde att det värsta var över nu, men jag hade fel. Det blir bara värre, ju längre tid det går. I början var det bara chock och förnekelse. Det har nu gått över till en helt annan fas som jag inte rikigt kan sätta ord på. Jag känner inte igen personen jag ser i spegeln, utan jag ser bara en svag person som stirrar i tomma intet, och som har förlorat sig själv fullständigt. Jag är disträ och tyngden över bröstet verkar bara öka och paniken stiger inombords i takt med tankarna. Igår var vi hos Greens och fick se en scrapbook som en av Emmelis kompisar hade gjort om henne, med bilder i. Det stod vissa minnen de delade tillsammans med även ord som "omtänksam" och "rolig". Denna beskrivning passar oftast in på alla människor, och det är verkligen inte min bild av Emmeli. Inga ord kan beskriva vad hon betyder och vad hon har för plats i mitt liv, eller vad hon är.

and i get there soon, get there with you

Nu har jag precis sett klart på BröllopsDuellen med Kate Hudson och Anne Hathaway. Det slog mig inte förrän i slutet att min maid of honor inte kommer vara den jag vill ska vara, den jag alltid drömt ska finnas vid min sida. Den som känner mig innan och utan till, och när blickar säger mer än tusen ord, hon finns inte mer.

Jag känner mig tom, och det gör ont att andas. Varje hjärtslag tar emot, och hjärtat känns bortkommet, vilset och totalt mosat. Jag förstår inte hur man ska klara sig igenom detta. Kommer man någonsin förstå att dom är borta?

i don't have the will to work it through

Man har gått igenom så mycket sen den 28e februari, ändå förstår man inte vad som har hänt. Man har sett dom i sina kistor, utan hjärtslag, begravning och chocktillstånd. Dom finns där, dom är ju där på bilden, deras röster finns kvar i röstbrevlådan och deras facebook är så levande. Dom finns ju kvar. Hur ska man någonsin kunna förstå? Det gör alldeles för ont när man inser för en sekund att man aldrig någonsin kommer få se dom igen, höra dom skratta eller krama om dom. Vad är jag utan er? Jag har tappat min identitet på vägen, och blivit en ny människa som jag inte känner igen alls. Saknaden är obeskrivligt grym och jag finner inga ord längre.

cut a smile in your face

Helgen har varit både fartfylld och lugn.

I fredags var det utgång som stod på schemat, och det blev både åtta glas och Bongo med Sophie (x2), Emma, Carro och Kattis. Åtta glas var så där, men Bongo var helt okej, speciellt för att vara en fredag! Förfesten var dock kvällens höjdpunkt. Vi hittade även två bröder och en syssling på Bongo, mycket oväntat men trevligt. Det blev även mat på sibylla och jag kom på att potatismos (pulvermos) är underskattat. Det blev dans, 90-talsmusik och ett välbehövligt samtal. Det är som kuratorn sa, man får stöd från oväntade håll, och den man minst anade skulle ställa upp, har stöttat mig från första början.

Lördagen var mest diffus, och jag känner mig delad åt alla möjliga håll.

Söndag har spenderats i stan med Sophie, och jag känner paniken inombords och yrseln är nära till hands. Det blev även till att gå och rösta och sen en walkie-talkie med Stephanie (3 kilometer). Helgens motion.

freutag i bilder

happy thoughts?

Jag fick höra idag att jag tänker för mycket, och att jag är "queen of ice" och att jag har en mordisk blick, och att jag borde sluta tänka så mycket och bara släppa taget och fånga dagen. Personen som yttrade detta vet inte ens att olyckan har hänt eller känner mig överhuvudtaget, och jag har ingen större lust att informera honom om det heller. Jag vill stanna kvar i mina tankar, och jag vill inte dela med mig av dom heller.

Kvällen spenderades iallafall i gott sällskap, framför Grey's anatomy med Sophie och Emma. Chokladfondue, muffins, donut, sockerbullar och kanelgifflar. Vem har sagt att man inte mår bättre av mat?

there's nothing left to say.

Igår träffade jag på en gammal klasskompis till mig som jag inte har träffat sen studenten, vill säga två år. Denna person var aldrig omtyckt i klassen, och det har inte ändrats. "Jag har hört att det har hänt lite tråkiga saker" var hans inledning för att sen berätta om sin "bästa vän som bor i ukraina, som blev påkörd och dog i oktober, men det blir bättre."
Efter en hel dag på stan, springades hit och dit och tatuering och nu att få detta slängt i ansiktet. Det blir inte bättre, utan det känns som om man inte slutar att falla. Världen förlorade sin mening den 28e februari, och det kommer aldrig någonsin bli som det var innan. Jag kommer aldrig att känna mig hel igen utan jag har förlorat min identitet. En del av mig dog med dom.

"Genom smärtan"

Idag var en nervös och förväntansfull dag, men även smärtsam, både fysiskt och psykiskt. Sophie och jag begav oss till stora staden, till Via Dolorosa. Det skulle tatueras och jag var rädd och nervös. Rädd för smärtan och vad denna tatuering innebär. Tatueraren frågade efter ett tag vem som var "far apart" och jag svarade snällt, och sen blev han tyst. Det gjorde inte så ont, det var bara att tänka på vad man har gått igenom det senaste tre månaderna och det här var inget i jämförelse. Nu sitter den där, och jag trodde att den skulle ändra på något. Men den gör ingenting, den sitter bara där och påminner om vad jag har förlorat. (jag ångrar den dock inte, utan jag är väldigt glad att jag orkade och vågade göra den, och den betyder så oerhört mycket)