Igår var det åtta månader sen livet bytte riktning och du slutade att andas.
jag saknar dig mer än ord kan säga.
och det blir bara värre eftersom jag, sakta men säkert, inser att du aldrig kommer hem igen. Varje dag vaknar jag med hopp om att allting bara är en mardröm, och jag somnar helt förtvivlat då jag inser att det är den grymma verkligheten.
No comments:
Post a Comment