jag drömde om dig inatt, hjärtat.
söta pussar & 'jag älskar dig', och jag höll om dig, jagvillintesläppataget.
tills jag vaknade, gnuggade mina ögon och insåg att det bara var en dröm.
duärborta. föralltid.
(jag har en bild på din gravsten, älskling. finn ett fel i den meningen. din. din.dinjävlasten.)
ibland förstår jag mig inte på livet.
det vore enklare om allting vore svart eller vitt, men det är en gråskala med tusen olika nyanser och ingenting är någonsin enkelt. det blir vad man gör det till, jag vet, men när blir livet enkelt och älskvärt igen?
och varför drabbas vissa människor av svårigheter medan andra bara glider igenom livet, njutandes och ovetandes. varför är kärlek så svårt ibland & varför kan den försvinna? en gång älskad, alltid älskad. men ibland av fel person. jag har svårt att släppa in folk i mitt liv, jag beskyddar det lilla hjärta jag har kvar med all min kraft, men är det rätt? jag träffade igår en gammal flamma. han blev osäker och låtsades som om allting var som vanligt. men duharfel. ingenting är som innan. du har gått vidare medan jag har fullt upp med att hålla huvudet ovanför ytan, att andas. lugnt och fint. han fanns vid min sida medan tårarna strömmade ur ögonen och höll min hand. inga ord behövdes, han förstod att det gjorde ont och accepterade det. och sen försvann han. eller puttade jag bort honom? antagligen både och.
det lustiga är att, även om jag stretar emot och inte vill, så går man vidare. och det gäller inte bara svunna kärlekar eller flingar, utan allt i livet.
jag förnekar, skjuter bort, hanterar. och till slut kanske ett andetag känns värt att andas in.
No comments:
Post a Comment