in repair.

Det hjälper inte. hur mycket jag än gråter, skriker eller saknar, ni kommer inte hem igen.

Jag har låst in mina känslor, och varje gång någon frågar om er stänger jag av och pratar om er och bilen som tog erat liv som om det vore världens självklaraste sak, som om jag pratade om vädret.

Ibland känns det som om ni aldrig varit en del av mitt liv, men sen hinner verkligheten och minnena ikapp mig och ni är den största biten som var jag. Minnesbilder dyker upp när jag minst anar det, och jag ser begravningen framför mig, känslan av total hjälpslöshet, tyngden över bröstet och hyperventilering. känslan av att inte vilja lämna din sida.

kom hem, och säg att allt kommer lösa sig.
säg nej till pojkar du vet inte är bra för mig.
jag vill ha direkt uppdatering från dig.
kan du se mig från där du är nu?
jag önskar så att jag vore med er, vid er sida, med världens leende på läpparna, utan några bekymmer, och njuta av vad livet har att erbjuda.

jag har aldrig känt mig så ensam som nu.
så jävla ensam.