Jag var och tränade boxning igår, första träningen sen juni-juli någongång. Vi var rätt många, runt 25 personer, i en liten sal med dålig luftkonditionering, men det var spännande. Träningsvärken är inte lika påtaglig som jag var rädd för att den skulle vara, så det är alltid något. En av tränarna frågade hur det kändes nu när Stephanie har flyttat till uppsala (Stephanie var, innan hon flyttade/är mitt stora stöd inom boxningen, eftersom det är hennes fel att jag började) och jag svarade att det känns ganska tomt, men jag vet att hon trivs där och gör det hon vill göra, och Uppsala och studier är bättre än Habo. Jag råkade även nämna att Sophie också har flyttat, till Kina, och ska vara borta ett halvår. Hans kommentar på detta var "men oj, ett halvår också?! är du helt ensam nu, Eline? stackare.."
Jag insåg att jag egentligen inte är ensam. Det spelar ingen roll om Sophie är tusentals mil ifrån, hon finns fortfarande närmast hjärtat, och detsamma gäller Theresia och Emmeli. Dom är en evighet bort, men dom kommer alltid att finnas närmast hjärtat, och det kan ingen ändra på. Och jag har folk i min närhet som gör allting så mycket bättre, utan att dom ens vet om det.
No comments:
Post a Comment