Jag vill inte reagera sâ stark varje gâng nâgon nämner australien eller nya zeeland, ändâ finns tankarna där - "hoppas att du kommer hem igen" eller "ja men âk och dö"
Jag önskar att du vore här, eller att jag vore med dig nu. Jag saknar dig sâ oerhört mycket, och inget jag gör, säger eller skriver kan fâ dig till liv igen. Det känns sâ overkligt, och det gör sâ fruktansvärt ont. Jag känner mig maktlös, och halv utan dig. <3
Jag har tröttnat pâ att fâ frâgor om vad jag gör just nu, om jag jobbar eller pluggar, vad mina framtidsplaner är. Jag blir likgiltig när folk frâgar mig om olyckan och hur allting hände, vem som körde och hur begravningarna var. Jag vill inte säga hur jag mâr, egentligen. Det är en dum frâga. Jag mâr bättre nu än vad jag gjorde precis när det hade hänt. Jag kan klara av en dag utan att bryta ihop, till och med tvâ eller tre.. Vissa situationer är bättre nu, folksamlingar ger inte panikkänslor längre, utan jag blir bara hiskeligt trött. Jag kan gâ upp pâ morgonen utan att târar börjar rinna. Jag misstolkar fortfarande allting, och allting handlar fortfarande om Theresia och Emmeli. Alla vägar leder till..
Idag blir det sol och bad i Genéve med Willy och Camille, ytterst trevligt.
No comments:
Post a Comment