Dagen har bestâtt av "festival" med mormor och hennes tvâ systrar, Paulette & Anita. "Festivalen" är i närheten av mormors torp, sâ det var en liten dagsutflykt för Anita och mig. Mycket musik man inte förstod sig pâ, - "alpmusik". Mânga lustiga instrument och tjoande. Vi fick även höra en saga om djävulen, jag missade hälften eftersom jag râkade somna lite..
Paulette frâgade försiktigt hur alla i familjen mâdde, hur jag mâdde. Hon hade hört att jag förlorat tvâ av mina vänner, och tänk om jag hade varit med dom i bilen, och hur hade mina föräldrar reagerat. Det är ju en föräldrers stora mardröm - att förlora sitt barn. Jag svarade snällt att jag mâr bra, medan ögonen fylldes med târar och jag ville snabbt byta samtalsämne:
"saknar du fortfarande din man?"
"det blir annorlunda med tiden, men stundtals.. Jag saknar till och med vâra gräl"
Hennes man gick bort för fem âr sedan, av cancer.
De här tre veckorna i Frankrike har varit ganska givande, även om det har varit svârt. Hela frankrike skriker det Emmeli om, alla minnen man har delat här med henne, och det slâr en när man minst anar det. Jag pratade pâ vägen hem med Anita, om olyckan och sorgarbetet. Hon har varit min klippa här nere, och hon ger alltid bra svar. "Det finns en anledning till att du finns kvar här och inte följde med dom till australien, du har fortfarande en mening med ditt liv" Det känns inte sâ just nu. Varför theresia och emmeli, och inte jag? varför lämnade dom mig ensam? varför mâste jag gâ igenom detta? Alla gör val här i livet, men jag valde inte det här. Jag vill inte vara utan mina blonda yrväder. Jag fâr flashbacks frân den första tiden efter olyckan, bearbetning och jag försöker förstâ. Kommer man nâgonsin att förstâ?
No comments:
Post a Comment