Give anything to hear half your breath

Jag träffade Emmelis mor idag, Anita, och vi pratade om hur allting känns nu och hur man inte orkar med allt efter ett tag. Ligga kvar i sängen på morgonen och viljan av att inte gå upp och möta dagen är slående. Jag är trött, jag är trött på att må så här, på humörsvängningar och tankar som vandrar iväg dit dom inte borde vandra. Jag önskar att allting vore bra nu, att dom i den mötande bilen hade dött istället, och att mina älsklingar andades nu. Jag vill bara inte längre. Jag känner mig som en fyraåring som stampar argt i golvet med orden "JAG VILL INTE!" men det är så det känns just nu. Livet är orättvist och jag hade aldrig väntat mig detta, denna smärta och saknad som gör så helvetiskt ont. Det som hjälper är att jag fick dela mitt liv med dem i några år iallafall, alla våra minnen men å andra sidan vill jag inte bära på dem själv. Jag förstår mig inte på livet och dess mening för tillfället.