i'm gonna love you girl, til the end of time

jag försöker intala mig själv att du inte finns längre, inte fysiskt iallafall. Det går inte så bra, baby.. Jag vill inte acceptera din död, vi skulle ju bli gamla ihop, race på ålderdomshemmet med våra permobiler och du skulle vara min stödjande granne när jag skulle bli en crazy cat-lady. Varför togs ditt liv ifrån dig? Du sprudlade av glädje, även om det fanns tusen tankar inom dig som du inte yttrade. Hjärtat går sönder av saknad här, och det finns så mycket jag vill säga dig, men jag får ingen respons. Ser du mig från himlen? Jag letar efter tecken från dig, och intalar mig själv att du finns omkring, även om jag inte kan se dig. Jag kan inte skriva i imperfekt än, du är fortfarande min Emmeli Grön. Jag ringer dig ibland, endast för att höra din röst igen. Ditt skratt kommer ibland från ingenstans och det ekar inombords, det gör ont. Det gör ont att behöva leva utan dig.

i'd give up forever to touch you.

i början räknar man timmar, timmar blir till dagar, som nu är månader, och till slut börjar man räkna år. Det har nu gått sex månader (igår) sen olyckan hände på Nya Zeeland, sen de slutade andas, och jag vill verkligen inte börja räkna i år. Det tar emot och jag vill inte gå framåt utan stanna tiden och vrida tillbaka klockan.

pucko.

jag saknar dig, mitt lilla pucko.

and i'll see you soon..

Give anything to hear half your breath

Jag träffade Emmelis mor idag, Anita, och vi pratade om hur allting känns nu och hur man inte orkar med allt efter ett tag. Ligga kvar i sängen på morgonen och viljan av att inte gå upp och möta dagen är slående. Jag är trött, jag är trött på att må så här, på humörsvängningar och tankar som vandrar iväg dit dom inte borde vandra. Jag önskar att allting vore bra nu, att dom i den mötande bilen hade dött istället, och att mina älsklingar andades nu. Jag vill bara inte längre. Jag känner mig som en fyraåring som stampar argt i golvet med orden "JAG VILL INTE!" men det är så det känns just nu. Livet är orättvist och jag hade aldrig väntat mig detta, denna smärta och saknad som gör så helvetiskt ont. Det som hjälper är att jag fick dela mitt liv med dem i några år iallafall, alla våra minnen men å andra sidan vill jag inte bära på dem själv. Jag förstår mig inte på livet och dess mening för tillfället.

morgondagen..

Nu är sophie i Kina, och att säga hejdå var oerhört svårt, fastän jag vet att hon kommer hem igen, i liv, så tar det emot. Jag vill inte förlora en människa jag älskar så innerligt igen. Habo kommer kännas så tomt utan henne. Mitt givna val är flera hundra mil ifrån, men många sms lär det bli! Jag fick en ring av sophie i torsdags, en ring med en rosa sten i. Och hon köpte en likadan ring till sig själv, men med en blå sten. min lilla, underbara kineslekande sophie kommer på så sätt alltid vara med mig. <3

"i'm not afraid of dying.
i'm afraid of tomorrow,
i'm afraid of watching you sail away and knowing you'll never come back." - troja

Jag har inte förstått att dom verkligen är borta. Jag kan läsa artikeln från aftonbladet, där dom skrev om olyckan och till och med har en bild på deras bil, men det går bara inte in. Det var inte så här det skulle sluta, och dom hade så mycket mer att ge. Dom är änglar nu, jag vet, men jag vill inte acceptera det. Jag kan bara inte acceptera det.

det är aldrig för sent..

Dagens lärdom: Ostbågar med chilismak är överskattade, man missar ju hela ost-smaken.

and i still haven't found what i'm looking for..

Jag försöker hitta mig själv (igen), och jag hittar bara en sämre kopia av personen jag var innan. Jag söker men finner inte. Kommer jag någonsin få ro? Sophie åker snart till kina, och jag känner mig halv igen. Min bättre hälft lämnar Sverige, igen, och jag vill inte släppa taget, även om jag vet att hon kommer vara så lycklig. jag kan inte förlora henne också. Om du hoppar, hoppar jag..

way out west

de senaste dagarna har spenderats i Göteborg och på way out west. otroligt bra musik, underbara människor och jag har fallit lite för stadens charm. Artister som Robyn, Lily Allen, Röyksopp, Teddybears, Artic Monkeys och Laakso stod på schemat, och vi blev inte besvikna. Höjdpunkterna var ändå Robyn, Lily Allen och Teddybears. Galet bra! Att en lägenhet kan bli så smutsig och stökig efter fyra dagar och åtta personer (sophie x2, Elias, Johan, Carro, Janina och Josefine) är lite att fundera på..

tack för några underbara dagar!

and everything will be alright?

Dagen har bestâtt av "festival" med mormor och hennes tvâ systrar, Paulette & Anita. "Festivalen" är i närheten av mormors torp, sâ det var en liten dagsutflykt för Anita och mig. Mycket musik man inte förstod sig pâ, - "alpmusik". Mânga lustiga instrument och tjoande. Vi fick även höra en saga om djävulen, jag missade hälften eftersom jag râkade somna lite..
Paulette frâgade försiktigt hur alla i familjen mâdde, hur jag mâdde. Hon hade hört att jag förlorat tvâ av mina vänner, och tänk om jag hade varit med dom i bilen, och hur hade mina föräldrar reagerat. Det är ju en föräldrers stora mardröm - att förlora sitt barn. Jag svarade snällt att jag mâr bra, medan ögonen fylldes med târar och jag ville snabbt byta samtalsämne:
"saknar du fortfarande din man?"
"det blir annorlunda med tiden, men stundtals.. Jag saknar till och med vâra gräl"
Hennes man gick bort för fem âr sedan, av cancer.

De här tre veckorna i Frankrike har varit ganska givande, även om det har varit svârt. Hela frankrike skriker det Emmeli om, alla minnen man har delat här med henne, och det slâr en när man minst anar det. Jag pratade pâ vägen hem med Anita, om olyckan och sorgarbetet. Hon har varit min klippa här nere, och hon ger alltid bra svar. "Det finns en anledning till att du finns kvar här och inte följde med dom till australien, du har fortfarande en mening med ditt liv" Det känns inte sâ just nu. Varför theresia och emmeli, och inte jag? varför lämnade dom mig ensam? varför mâste jag gâ igenom detta? Alla gör val här i livet, men jag valde inte det här. Jag vill inte vara utan mina blonda yrväder. Jag fâr flashbacks frân den första tiden efter olyckan, bearbetning och jag försöker förstâ. Kommer man nâgonsin att förstâ?

pâ repeat.

I know you didn't bring me out here to drown
So why am I ten feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Cause I'm so used to living underneath the surface

If I could just see you
Everything would be alright
If I see you
This darkness would turn to light

till sophie.

U the fucking best
look at the stars, look how they shine for you
ne me quitte pas
i'll never break your heart
feta chips, kom och ge mig mera
i'll try to fix you
if i ain't got you, baby
i will never let you fall
vole, vole mon amour
a thousand miles seems pretty far, but they've got planes, trains and cars -
i'd walk to you if i had no other way
I've got loads of pictures
I've got the one of you in that dancing dress
you don't know how lovely you are
T-tell your boyfriend if he says hes got beef,
That I'm a vegetarian and I ain't fucking scared of him

you raise me up
It's not your lungs this time, it's your heart that holds
your fate
for you, i'd bleed myself dry

it's not fair and it's really not okay

Jag vill inte reagera sâ stark varje gâng nâgon nämner australien eller nya zeeland, ändâ finns tankarna där - "hoppas att du kommer hem igen" eller "ja men âk och dö"

Jag önskar att du vore här, eller att jag vore med dig nu. Jag saknar dig sâ oerhört mycket, och inget jag gör, säger eller skriver kan fâ dig till liv igen. Det känns sâ overkligt, och det gör sâ fruktansvärt ont. Jag känner mig maktlös, och halv utan dig. <3

Jag har tröttnat pâ att fâ frâgor om vad jag gör just nu, om jag jobbar eller pluggar, vad mina framtidsplaner är. Jag blir likgiltig när folk frâgar mig om olyckan och hur allting hände, vem som körde och hur begravningarna var. Jag vill inte säga hur jag mâr, egentligen. Det är en dum frâga. Jag mâr bättre nu än vad jag gjorde precis när det hade hänt. Jag kan klara av en dag utan att bryta ihop, till och med tvâ eller tre.. Vissa situationer är bättre nu, folksamlingar ger inte panikkänslor längre, utan jag blir bara hiskeligt trött. Jag kan gâ upp pâ morgonen utan att târar börjar rinna. Jag misstolkar fortfarande allting, och allting handlar fortfarande om Theresia och Emmeli. Alla vägar leder till..

Idag blir det sol och bad i Genéve med Willy och Camille, ytterst trevligt.

i don't want too.

Helgen passerade inte smärtfritt, men nu är det nya tag som gäller. Jag kom till insikt, och mânga frâgor blev besvarade, och alltid lär man sig nâgot nytt, om sig själv men även om de andra som omringar en.

Helgen tillbringades pâ mormors torp, med morbror och hans fru. frisk luft bland syrsor som aldrig slutar att lâta, ett stort träd pâ 130 âr som är sällsynt i den trakten (som min mormor avgudar) berg omringar en och man kan inget annat än att börja tänka pâ allt omkring en. Vi var alltid där pâ sommarna,hela familjen plus kusinerna. Varför var allting sâ mycket bättre när man var mindre? Nu var det mest jobbigt att vara där. Min mormor är rätt speciell. Efter att ha levt själv i nästan 50 âr, är det nog rätt svârt att stâ ut med sitt barnbarn och hennes alla defekter.

jag har skrivit ett brev till dig, baby. sommaren 2004 pâ torpet, du & jag. alla minnen kom tillbaka, och du fattas mig sâ oerhört mycket. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig, ändâ mâste jag gâ igenom detta utan dig. Du känns sâ nära, din närhet och skratt. Jag vill inte vara utan dig, jag vill inte.

helgens tips som man fick är:
- "drick inte sprit"( sylle pratar om egen erfarenhet)
- "om du nâgonsin fâr en svärmor som är lika jävlig som denna *pekar pâ sin kvinna*, begâ självmord eller fly landet" ( mormors bror om sin sambo sen tjugo âr tillbaka)
- "fortsätt att äta p-piller" (mormor talar om egen erfarenhet)
- "det är bra att ha mânga killar samtidigt, passa pâ!" (mormor igen..)