jag behöver en kram.
eller uppmuntrande ord.
eller en glimt av ljus.
jag träffade en tjej ute igår. hon mejlade mig förra året och skrev hur ledsen hon var för min skull, att hon beklagade, och mejlet värmde. Hon började prata om Emmeli igår, för att sen komma på vad hon pratade om och sa "vi behöver inte prata om det, om det är jobbigt?"
mitt svar blev "nej nej, det är okej"
det är inte okej, eftersom jag puttar bort känslorna vid såna tillfällen. jag blir som bedövad, känslomässigt bedövad.
jag är rädd att misslyckas på tentan igen, trots det har jag ingen motivation att plugga. det gör ont att se min bror försöka pussla ihop sitt liv, ändå finns det ingenting jag kan göra åt honom förutom att finnas där för honom. rädslan över att behöva förlora någon igen är påtaglig, när man inte får något svar på sms:et man skickade för flera timmar sen, eller när signalerna bara tutar och ingen svarar på andra änden.
jag är trött.
No comments:
Post a Comment