jag hatar högtider. människor omringar sig med sina nära & kära. jag vill också omringa mig med dom jag älskar, åka iväg på en spontan-resa och leva livet, skratta & fnissa sig igenom natten, må dåligt dagen efter framför en pizza och dålig film.
det gör ont att minnas, älskling. det gör ont, för jag vet att det aldrig kommer åter. det är endast minnen. du är endast ett minne blott. jag längtar till himlen.
men hans namn börjar dyka upp i alltför många samtal, och inte bara en gång utan han tar brutalt över samtalen. jag tvekar och vill inte skicka sms när man endast får ett "ojdå!" eller "najs" tillbaka, då känner jag mig bara efterhängsen & efterbliven.
jag kan endast drömma om bättre tider, då livet verkligen är en dans på rosor och kärlek & känslor känns normalt och inte alls som när man var fjorton (22) år, och det kändes som om världen var emot en.
min far har varit på kurs i helgen. på kursen fick han frågan - om du hade fått bjuda tre stycken på middag, vem som helst, döda/levande/kända/okända, vem hade du bjudit? även, om du hade fått 10 000 kr, vad hade du gjort med dom pengarna?
min far svarade: Göran Kropp, min lärare från kursen (det var en distanskurs) och Voltaire. han svarade även att han skulle köpt en sovsäck för pengarna och åkt på en vandringssemester i fjällen.
Kommer man någonsin känna sig nöjd med livet? med sig själv? med vad man åstadkommer här i livet? Eller kommer man gå runt på denna jord och tveka, känna sig missnöjd och alltid gapa efter mer? Det känns som om man målar upp scenarion som kunde ha hänt, som aldrig hände, men som man fortfarande drömmer om. jag vill släppa taget om alla tankar och bara leva i nuet, njuta av tillvaron istället för att plågas av att tankarna maler och går på repeat.
jag är tjugotvå år, och jag vet inte vad livet går ut på. Kommer jag någonsin få reda på det?
jag behöver en kram. eller uppmuntrande ord. eller en glimt av ljus.
jag träffade en tjej ute igår. hon mejlade mig förra året och skrev hur ledsen hon var för min skull, att hon beklagade, och mejlet värmde. Hon började prata om Emmeli igår, för att sen komma på vad hon pratade om och sa "vi behöver inte prata om det, om det är jobbigt?" mitt svar blev "nej nej, det är okej" det är inte okej, eftersom jag puttar bort känslorna vid såna tillfällen. jag blir som bedövad, känslomässigt bedövad.
jag är rädd att misslyckas på tentan igen, trots det har jag ingen motivation att plugga. det gör ont att se min bror försöka pussla ihop sitt liv, ändå finns det ingenting jag kan göra åt honom förutom att finnas där för honom. rädslan över att behöva förlora någon igen är påtaglig, när man inte får något svar på sms:et man skickade för flera timmar sen, eller när signalerna bara tutar och ingen svarar på andra änden.
"Look, in my opinion, the best thing you can do is find a person who loves you for exactly what you are. good mood, bad mood, ugly, pretty, handsome, what have you. the right person is still going to think the sun shines out your ass. that's the kind of person that's worth sticking with."
Det är svårt att stå jämte och inte kunna göra någonting, när jag vet att du inte mår bra. jag önskar att det fanns något jag kan göra för att hjälpa, för att göra er lyckliga igen.