Igår avhandlades både tandläkaren och doktorn innan det var dags för psykologilektion, och träning efter det. Tandläkaren gick bra, och hon hittade inga hål. Min käre fader bokade tid hos doktorn, för en hälsokoll men även för att reda ut sömnproblemen. Doktorn visste redan om olyckan sen innan, och tog upp allt som hör till. Tårarna började rinna och allt han sa träffade så rätt och gjorde så ont. Jag tog mig igenom psykologin men till träningen kom allt tillbaka igen. Frågan "hur är det?" och det mekaniska svaret "bra" räcker inte just nu, och alla känslor väller fram, vare sig jag vill eller inte. Men det blir besök hos en kurator, och så får vi se vad som händer efter det. Jag vet inte hur jag ska få fram alla ord, och sätta ord på alla känslor..
Jag vill se dom igen, höra dom skratta, känna deras hjärtan slå och prata om allt och ingenting. "Allt händer för en anledning" fick jag höra igår, och det stämmer verkligen inte. Deras livs äventyr skulle inte sluta så här, deras liv skulle inte sluta här. Vi skulle bli gamla ihop, bli crazy cat-ladies och ha permobil-race på ålderdomshemmet. Jag vill inte säga adjö än, jag vill inte att det ska sluta här, det får inte vara slut.
No comments:
Post a Comment