maintenant

Jag har sedan barnsben alltid haft bekymmer med att känna mig exkluderad, att inte få vara med + att inte känna att jag räcker till. I övre tonåren upp till 25 års ålder var det lätt att söka uppmärksamhet och känna att jag duger till något hos pojkar som bara hade en sak i kikaren. Detta resulterade säkert i att jag sökte ännu mer utan att hitta mig själv.

 I denna smet har vi även grubblerier. Jag funderar, tänker och snöar in mig ännu mer på saker som egentligen inte leder någonstans mer än neråt. 

Nu vid 30 års ålder är självkänslan fortfarande inte på topp. Jag lever i en bonusfamilj och skulle aldrig någonsin vilja vara utan men då finns tankarna om det som fanns innan mig och varför. något som jag aldrig kommer att få svar på. 

Jag ska hädanefter försöka tänka på sakerna som ligger framför mig och försöka sluta tänka på det som varit, lätt att säga & svårt att göra. 

Känslomänniska som jag är så brukar logiken hamna i skymundan och känslorna, både negativa och positiva, ta över. förhoppningsvis kan det positiva ta över och jag kan bestiga detta känsloberg som ligger framför mig.