reviens moi.

Jag saknar dig.
Jag kan inte prata om min barndom med någon annan än dig.
Det var ju dig jag bet eftersom jag förlorade på Svarte Petter, och du satte dig i garderoben tills din mamma fick oss att bli sams igen.
Du var min kör när jag mimade till Björn Skifs låt "Hooked on a feeling" framför hela klassen i skolan.
Vi delade halsband. vi delade hjärta. (även om jag fick tillbaka det då du hade hittat en ny bästis.) Våran scoutgruppsnamn blev 'katten', då de drog mitt namnförslag ur hatten, och du tyckte att det var ett mesigt namn. Inget direkt klös.
Oneliners och påhittade citat var våran melodi. Fnissa och skratta så att magen gör ont, fredagkvällar i mysbyxor och en godisskål mellan oss. Lördagkvällar i klänning och en drink i handen. Hålla undan håret när någon av oss mår illa och spyr. Hålla handen och gå i regnet, dela hörlurar på bussen hem, dela minnen som bara du & jag förstår och minns.

Saknaden gör alldeles för ont, hjärtat.
Varje liten motgång som jag möter i livet påminner om dig och vad jag förlorade den 28 februari, 2009. Jag vill inget hellre än att vara med dig nu. Bli lycklig bara av din närvaro. Jag behöver dig, mer än nånsin.

Jag har tappat min tro någonstans på vägen.
Min tro och tillit till Gud är som bortblåst, för hur kan någon som sägs vara så god låta detta hända. Min tro till evig kärlek är vilsen, då det gör för ont att älska någon när människor ändå alltid försvinner.