Det är så sjukt overkligt, hjärtat.
De senaste två åren har varit en dimma, och jag vet varken in eller ut längre.
Att det fortfarande gör så djävulskt ont, när minsta lilla motgång känns som om hjärtat krossas. Jag har inte bearbetat det, jag har bara stängt in alla känslor och försökt hållt huvudet över ytan.
jag vill finnas. andas. leva.
men jag saknar dig så. obeskrivligt. mycket.
Jag vill så gärna tro att du finns här, med mig.
att du kan se mig, håller om mig när det blir för jobbigt, skrattar med mig när hjärtat bubblar över av lycka, njuter av den pinsamma tystnaden då den inte alls är pinsam längre utan vi bara är. tillsammans. sjung högt och falskt med mig. skriv brev till mig, direktuppdateringar och du måste bara finnas.
jag har fastnat, i dina fotspår.
och egentligen vill jag inte gå framåt,inte utan dig.
No comments:
Post a Comment