Jag har för höga krav på mig själv. Jag blåser upp saker och ting, som egentligen inte spelar någon roll. Jag pratar om mina bästa vänners gravstenar, som om det vore världens självklaraste sak, och personen som lyssnar kan inte hantera detta utan ger mig en medömkan blick och ett "aaw. jag beklagar". Jag söker tröst i några minuters närhet och komplimangerna ger mig några sekunders självförtroende. Men det är klart att jag luktar gott när jag är dränkt i parfym, och att jag ser bra ut när jag stått framför spegeln med sminket i högsta hugg två timmar innan. Jag är inte en "positiv och glad tjej", jag kan ge sken för det, men egentligen vill jag bara lägga mig ner i fosterställning och gråta.
Det gör ingenting om jag inte klarar tentan på första försöket, det är trots allt den svåraste kursen eftersom det är så mycket man måste kunna, och jag kan endast göra mitt bästa. trots detta jag är livrädd att få göra omtenta, att misslyckas, men motivationen att sitta och nöta in all denna information, det tar stopp. Jag orkar inte mer. jag ger upp.
No comments:
Post a Comment