Jag vill höra ditt hjärta slå igen och ditt skratt som lyser upp hela världen. Jag väntar fortfarande på att du ska komma hem igen, och möta mig halvvägs.
Den muntliga tentamen ägde rum vid tjugo över tre idag, och vi var tre nervösa elever som satt och stirrade med svettiga handflator och magknip, medan lärarna satt lugnt och sansat och försökte förklara hur det hela skulle gå till. Flickan som satt jämte mig peppade mig efter varje svar jag sa genom att viska "braaa". tänk att främlingar kan försäkra en och göra dagen lite ljusare. Det slutade bra - jag fick godkänt. note to myself: jag borde börja tro lite mer på mig själv istället för att tro att allt kommer gå så otroligt fel.
Jag har för höga krav på mig själv. Jag blåser upp saker och ting, som egentligen inte spelar någon roll.Jag pratar om mina bästa vänners gravstenar, som om det vore världens självklaraste sak, och personen som lyssnar kan inte hantera detta utan ger mig en medömkan blick och ett "aaw. jag beklagar". Jag söker tröst i några minuters närhet och komplimangerna ger mig några sekunders självförtroende. Men det är klart att jag luktar gott när jag är dränkt i parfym, och att jag ser bra ut när jag stått framför spegeln med sminket i högsta hugg två timmar innan. Jag är inte en "positiv och glad tjej", jag kan ge sken för det, men egentligen vill jag bara lägga mig ner i fosterställning och gråta.
Det gör ingenting om jag inte klarar tentan på första försöket, det är trots allt den svåraste kursen eftersom det är så mycket man måste kunna, och jag kan endast göra mitt bästa. trots detta jag är livrädd att få göra omtenta, att misslyckas, men motivationen att sitta och nöta in all denna information, det tar stopp. Jag orkar inte mer. jag ger upp.
Den här kursen förstör mig totalt. Det är så mycket man ska plugga in att man blir handlingsförlamad. Vart ska man börja? Vad är viktigast? Hur ska man kunna komma ihåg allt?
Helst av allt skulle jag krypa ner under täcket och gå i ide några månader, tills min värld snurrar igen.
Jag tror jag ser dig överallt, min hjärna och hjärta spelar mig ett spratt. Önskan att det vore du som går där framför mig, med en blond tofs, med håret som vippar medans du går är så stor att den inte får plats längre. Verkligheten slår mig och jag tappar andan, och ögonen fylls med tårar. Du finns med mig, vart jag än går. Jag har låst in dig i mitt hjärta och svalt nyckeln.Jag skulle göra vad som helst för att få höra ditt skratt igen, för att ha dig här.
Varför målar man jämt upp värsta skräckscenariot när händelsen i sig inte inträffat än?
Just nu målar jag upp bilder om hur tentan som jag har om tio dagar ska gå till, eftersom det är en muntlig tenta och man ska kunna ungefär varenda liten cell och aktionspotential i kroppen.Vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag får underkänt och måste göra omtenta. Värre än så är det inte, men ändå blir jag stressad över det och nervös över att göra fel och misslyckas. Jag kan endast göra mitt bästa, och hoppas på att det räcker. När ska man sluta jämföra sig med andra?
Sophie skulle få en ny inneboende i sitt rum, nämligen en TV. Detta innebär att rummet måste möbleras om, och varför inte passa på att städa när vi ändå är i gång. Hennes garderob fick sig en omgång, och bokhyllan blev några böcker fattigare. Det är svårt att slänga saker man har fått, som t.ex. vykort men vi tog oss igenom det och fyra timmar senare hade Sophies rum fått sig en förvandlig. TV:n fungerar till och med.
Jag vill ha sommar, sol och solkyssta kinder Jag vill ha godkänt i anatomi och komma in på nästa kurs Jag vill ha kärlek, ömhet och närhet Jag vill ha pengar och fly till bättre tider Jag vill att mina töser ska andas igen Jag vill ha en katt att gosa med Jag vill ut och se världen Jag vill ha framtidsutsikter jag önskar jag hade en själsfrände.
"I might be the only person on the face of the earth that knows you're the greatest woman on earth. I might be the only one who appreciates how amazing you are in every single thing that you do, and how you are with Spencer, "Spence," and in every single thought that you have, and how you say what you mean, and how you almost always mean something that's all about being straight and good. I think most people miss that about you, and I watch them, wondering how they can watch you bring their food, and clear their tables and never get that they just met the greatest woman alive. & the fact that I get it makes me feel good, about me."
Jag hatar känslan av ovisshet.Man går runt och grubblar över vad som egentligen menas med det där smset, eller för mycket kroppskontakten för att det ska räknas som vänskapligt,eller varför "puss" i slutet på ett sms kan få mig att tveka, eller det faktum att det är jämt jag som börjar skriva, och han svarar. Jag slänger mig i hans famn, och han är illa tvungen att fånga mig. Det är dagens känsla.
En tanke slog mig. Jag har omringat mig med folk som jag vill ha i min närhet, och alla som är nära ger mig någonting, hjälper mig att växa och utvecklas, lyfter mig när världen känns tung och gör mig till en bättre människa. Ingen utnyttjar mig när jag är som svagast, utan hjälper mig att bli stark igen, ger mig hopp. Det är kärlek.
"religion has actually convinced people that there's an invisible man living in the sky who watches everything you do, every minute of every day. And the invisible man has a special list of ten things he does not want you to do. And if you do any of these ten things, he has a special place, full of fire and smoke and burning and torture and anguish, where he will send you to live and suffer and burn and choke and scream and cry forever and ever til the end of time. - but He *loves* you. " - George Carlin.
Högskolan ringde och jag är återigen en högskolelev i fem veckor. Jag har betat av omvårdnad förra månaden, och nu är det dags för anatomi & fysiologi-kursen i fem veckor.
en helt vanlig söndag. promenera runt i staden med mannen som är klok som en uggla i flera timmar, upptäcka att is är halt och filosofera kring ankor och livet, filmer och vad man vill ha gjort innan man dör, luriga blickar och expressiva ögon, krogbeteende och reaktioner.
Det var även första gången en person av det manliga könet frågade om han fick ringa ett samtal under våran promenad. Han frågade om lov för att störa. Jag blev imponerad, och slutar inte att häpnas och förvånas över denna människa.