Jag har världens finaste lilla familj, ett hus jag bara kunnat drömma om men ändå känns livet väldigt motsträvigt och betungande just nu. Dagar där känslor och hjärnspöken tar över och ögonen förvandlas till kranar som inte går att stänga av. jag känner inte igen mig själv.. vart försvann jag? Varför låter jag det krypa inpå skinnet?
