vissa dagar kommer allting tillbaka,
känslan av att få samtalet om att båda flickorna försvann i olyckan, när jorden under mina fötter rycktes bort och jag föll ihop i pappas famn med omänskliga ljud som kom ifrån mig med tårar som inte slutade att rinna nerför kinderna, eller känslan av att tro att jag såg dem överallt och samtidigt veta att de aldrig kommer komma tillbaka någonsin igen. jag skrek till min bror att jag såg Emmeli precis och att jag också vill dö och det enda han kunde göra var att hålla om mig. Det enda jag kunde få fram när jag mötte hennes mamma efter att jag fått beskedet var hur ledsen jag var. Att se deras nallebjörnar slå dem följe i kistorna, när det faktiskt blev verkligt - det är bara en kropp som ligger där, utan något hjärta som slår eller glittrande ögon. att inte kunna andas för att det gör för ont, att få fysiskt ont i hjärtat på grund av något psykiskt. Jag vet att jag önskade att jag vore med dem i bilen, det var ju så det var planerat från första början, och hur övergiven jag kände mig. Hur kunde dom lämna mig?! Alla bilder och fallskärmsvideorna på minnesstunden och veta att det nu bara är minnen. att vara rädd att mista någon nära igen, jag skulle inte klara av det.
vissa dagar känns det som om det inte var jag som gick igenom allt det där, som om jag inte alls var så nära vän med dem. Det är så avlägset samtidigt som det lika gärna kunde ha hänt för bara några månader sen.
Det är fjärde julen utan dem och snart fem år sedan de försvann, och det går inte en dag utan att jag tänker på mina fina flickor.
Jag är rädd att glömma bort, att våra minnen ska komma bort och att ni aldrig funnits. Allting som ni missar här i livet, allting som ni borde ha gått igenom men aldrig kommer att få. Det skulle vara du o jag 4life, och det gör fortfarande så ont. Jag kommer aldrig någonsin få krama om dig igen under min livstid, höra ditt skratt eller se hur du utvecklas under årens gång.
Det är lustigt hur livet bara fortsätter, även om man själv inte vill. Jag kommer alltid att sakna er, alltid att önska att ni vore här, hur hade livet sett ut om det aldrig hade hänt?
Jag älskar dig, alltid gjort o kommer alltid att göra.
